Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Bell von Wendens blickar dröjde också ofta
nästan smekande vid Angela. Hon fick ett svagt
skimmer i ögonen och såg inte ned på tangenterna,
där hon satt vid flygeln.
Nu slog klockan sju klingande slag. Bell slutade
med ett par ljusa ackord.
— Inte mer för i dag, sade hon och steg upp:
— Hå hå, ja ja! suckade Judy Rosenrauch:
Bell kom fram till henne. Hon slog henne lätt på
höften och på de massiva armarna.
— Här och här måste vi ha bort en del, sade hon
begrundande,
Judy kände sig som om hon varit en gubbe i lera,
som könstnären med ett par strykningar av sin
modellerstock skulle kunna forma om.
När de alla tre höllo på att klä sig inne i det lilla
rummet innanför salen, meddelade hon sin reflexion
till de andra och utbrast, avslutande:
— Lyckas hon forma om mig, är hon en konst-
närinna av Guds nåde. Och därmed drog hon på
sig strumporna,
Paula satt på en stol och borrade sina tår i den
tjocka mattan.
— Hur kan man få sina bröst att stå så där höga
som Angelas? undrade hon.
Angela, som var i färd med att taga på sig linnet,
rodnade.
— Jag är väl skapad så, sade hon hastigt.
Hon kände sig blyg för sin egen kropp under sina
båda väninnors granskande blickar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
