Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
— Jag håller mycket av henne, sade Angela be-
stämt.
Det var som om hon här i samvaron med den
guldblonda Bell von Wenden ständigt måste sätta
sig till motvärn: Angela tyckte inte om att hon
talade om hennes kusin på det sättet.
— O, ha ha, porlade skrattet ur Bell. Hålla av!
Vet du vad det är, min lilla söta vän? En väninna
skall man hålla av så att hjärtat värker i ens bröst.
Jag har visst sagt dig det förut. Så håller till exem-
pel jag av dig. Vet du väl hur det känns, du obe-
rörda? Nej, det kan du ju inte. Där sitter du på
andra sidan bordet, så kall, så fjärran, fastän dina
ögon lysa som stjärnor. Om du vore en stjärna på
himlen, skulle jag riva ned dig däruppifrån och
släcka ditt ljus. Nej, nej, inte släcka det. Jag skulle
varsamt taga stjärnan i min hand, och den skulle
hjälpa att lysa mig i det stora mörkret. Men den
skulle vara min, förstår du. Det jag älskar måste
vara mitt, eljes är det av intet värde för mig.
Men Angela tyckte att detta tal var förvirrat, Hon
smålog hjälplöst. Bells cigarrettspets glödde.
— Å sitt här bredvid mig, bad Bell så bevekande.
Det var något i hennes röst som kom Angela att
lyda.
Angela gick fram till schäslongen. Då lade Bell
sitt huvud i hennes knä och stirrade upp till henne
med ögon smala som strimmor.
— Vet du, sade hon och fingrade på sin cigarrett,
när jag ligger så här, känner jag mig som en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
