Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
inte kunde ha något att berätta, Där nere på Norr-
malmstorg glimmade det av ljus. Folk rörde sig av
och an framför de upplysta butiksrutorna. Små
grupper stodo frysande och väntade på spårvagnen.
Men i Hans von Pahlens hjärta försiggick något
egendomligt, medan han stirrade på Jacob Levins
rygg där borta vid fönstret. Han hade stuckits av
svågerns beskyddande ton och överlägsna sätt att
tala till honom. Var han då inte längre något att
räkna med — en redan död man, i vilkens sällskap
man genast måste ställa fram desinfektionsmedel av
starkaste alkohol för att kunna härda ut och rå på
likstank och likgift?
Och han letade feberaktigt i sitt minne efter
något att berätta som skulle kunna slå den där över-
lägsne Jacob med häpnad. Och se, för hans inre
syn steg strax Dora Macson okallad fram. Dora i
röd pälsbrämad jaquettekappa med det ljusa håret
i en mjuk våg under den jockeymössliknande hatten.
Dora i högskaftade högklackade lackkängor och en
gul klänning med silkesblommor kring sin slanka
kropp. Så hade hon nynnande med högt lyftat
huvud kommit gående uppför stigen till ödestugan,
där Hans hade gömt sig undan för att ordna till
uppbrott och göra av med sig. Och för första gången
på länge började lille Hans darra av fröjd. Kanske
också spriten, som han var alldeles ovan vid, skänkte
honom ett slags vilt rus,
Aldrig hade han för någon människa talat om
denna sin underbara upplevelse. Skulle den då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
