Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
sjunka i graven med honom? Skulle ingen få veta,
hur han, lille Hans von Pahlen, blivit gynnad fram-
för andra? Hur han av en ung kvinnas ömsinthet
återlösts och frälsts från att själv utgjuta sitt blod?
Och nu började Hans med skälvande röst berätta
om Dora. Han nämnde inte hennes namn. Å nej,
det aktade han sig allt för att göra. Han beskrev
henne bara i tillbörligt uppskattande ordalag för den
energiska ryggen där borta vid fönstret. Skulle inte
detta få Jacob att svänga om och se på Hans von
Pahlen med ett mera aktningsfullt uttryck i ögonen?
Och verkligen: Hans hade inte talat länge, förrän
Jacob lämnade fönstret. Han kom fram mitt i rum-
met och stirrade på Hans, som om han förut inte
varsnat honom. Detta oväntade intresse från Jacobs
sida eggade Hans. Jojo, du Jacob. Hör på här! Har
du någonsin träffat en sådan kvinna? Ser du nu
ned på din stackars sjuke svåger?
Hans behövde icke försköna den bild av Dora
han bar inom sig. Sådan hon nu steg ut ur hans
hjärta, så bländande, så skön, så öm, så underligt
köttsligt ödmjuk, sådan hade hon varit för honom
den där timmen i ödestugan vid Ekered.
Han genomleévde den stunden på nytt, smakade
dess sötma, kände blodet rusa genom sina ådror.
Han hade ägt henne. Hon hade skänkt sig åt honom
— åt honom, lille Hans von Pahlen, som döden
redan krökt sina knotiga knogar efter.
Nu såg han inte längre på Jacob, hade kanske
till och med glömt hans närvaro. Han tog en djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
