Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
klunk ur glaset och såg Doras röda läppar hemlig-
hetsfullt le mot honom i den mörkfärgade drycken.
— Hon hade en pälsbrämad röd jaquettekappa
på sig, säger jag dig, lallade Hans. Den kastade som
ett skimmer över mig och det kala rummet. Det var
som blodet självt. Det var som själva livets egnaste
saft. Blod är en mycket egen saft, säger Goethe,
Men det har väl inte du läst, du lille Jacob?
Jacob bara stirrade mållös på den svamlande
halvdruckne dödskandidaten. Alltjämt utan att säga
något fyllde han på hans glas.
— Och när jag sedan sjönk in i hennes röda
offerblod, tryckte hennes lackkängors höga klackar
livets sigill mot mina sviktande lemmar. Sällsamt,
sällsamt, hör du! Då benådades jag. Men sådant
där förstår väl inte du dig på, du lille medicinare.
Sådant där har väl du aldrig varit med om.
Plötsligt tystnade Hans von Pahlen. Han hade
mött Jacobs blick.
Jacob Levin stod alltjämt kvar mitt på mattan.
Han hade hukat sig ned som till språng. Hans ögon-
vitor blänkte som på en neger. Den smala över-
läppen var uppdragen till ett grinande bett.
— När var det där? När ägde den där snygga
episoden rum? frågade Jacob väsande.
Hans ryckte till helt förskräckt. När det var?
Ä, det visste han mycket väl.
— Det är väl ungefär ett och ett halvt år sedan,
sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
