Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
— Vill du säga mig namnet på den där — den
där skönheten? ropade Jacob. Naturligtvis inte! Du
är förstås gentleman.
Jacob grinade styggt:
— Och jag behöver för resten inga indiskretioner.
Det finns bara en — en kvinna här i Stockholm som
är som hon. Dora Macson.
Namnet slog ned mellan de två männen i rum-
met. Det var som om Jacob slungat det i golvet. Nu
trampade han på det i raseri, medan han häftigt
gick fram och tillbaka.
Hans von Pahlen kröp ännu längre in i stolen,
försvann i den. Han betraktade bestört Jacob. Vad
hade hänt? Han hade blottat sin hemlighet. Upp-
levelsen med Dora, som denna tid alltmer sjunkit
tillbaka in i dödsmörkrets dimmor, hade plötsligt
på nytt i oförsvagad styrka trätt fram för honom.
Bländad ånyo och hänryckt, hade han med lallande
tunga tillbett den och åkallande klängt sig fast vid
den, njutit av att än en gång som i ett bad av blod
omgiva sig med dess ångande livsdunst. Men vad
var det med Jacob? Varför blev han så upprörd?
Hans visste ingenting om Jacobs och Doras för-
hållande. Han hade reda på att Dora Macson var
en av svågerns mest omhuldade patienter, och Betty
hade möjligen också en eller annan gång nämnt för
honom att brodern, liksom alla män, beundrade den
sköna löjtnantsfrun, från vilken det utströmmade
en sådan sinnlighetens och det blänkande, glatta
köttets tändande makt. Men orden hade väl, som så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
