Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Jacob var utom sig av hämndlystnad. Han såg för
sig Hans von Pahlen i Dora Macsons armar. Å, han
kände henne! Varje rörelse hon gjorde, då hon be-
redde sig att öppna sin famn för en man, Hur hen-
nes händer långsamt smekte ens axlar och sedan
kröpo nedåt och allt våldsammare och mera spas-
modiskt pressade en emot sig, som om hon ville
köra in ett spjut upp mot sitt eget hjärta, medan
hennes skänklar och hälar arbetade och hennes mun
under ömma kvidanden eller djupa suckar sög sig
fast, som om hon velat suga ur ett sår, och ögonen
spärrades upp vilda eller blundade döende och an-
siktet till slut blev alldeles blekt och stelt med djupt
blåaktiga skuggor ned mot de vidgade näsborrarna,
till dess det efter en stund var som om hon vaknade
och hon sträckte på sig som efter en välgörande
sömn och ett soligt guldleende upplyste hennes lik-
som nymornade drag. Och sedan alla hennes rörel-
ser, då hon klädde på sig igen efter fullbordat värv,
hur hon knäppte sina strumpeband med förstulna
glittrande sidoblickar, som mot speglar eller hem-
liga åskådare, tills hon smidigt och elastiskt rätade
på sig, då hon fäste kjolen om midjan, allt lång-
samt, vällustigt dröjande, för att man länge, länge
efteråt skulle minnas det, för att hon själv skulle
minnas det och för att bilderna av hennes kärleks-
krafts åtbörder aldrig någonsin skulle utplånas.
Hans hade äntligen begripit. Han dök fram ur
fåtöljen och steg upp. Där han stod framför Jacob,
så liten och smal med ansiktet övergjutet av ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
