Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
moln av melankoli från de trötta ögonen, fick Jacob
ett sådant förakt för denne Doras öomklige älskare,
hans sjuke svåger, som tillfälligt gynnats av denna
kärlekskvinnas erotiska givmildhet och milda öm-
sinthet, att han brast i skratt.
— Gå nu, Hans, sade han utan att räcka honom
handen. Du orkar nog inte vara uppe längre, och
jag — jag ids inte se på dig längre. Vi komma väl
ändå att träffas någon mer gång, tyvärr.
Och redan var Jacobs verksamma hjärna syssel-
satt med en plan som skulle få Hans och Dora att
umgälla sin förströelse. Han frågade icke alls efter
att Hans von Pahlen var en dödssjuk människa, att
hans lidande redan varit många gånger för stort.
Han bortsåg från att Dora hade ett kräk till man
och han glömde hennes hjältemod, då hon fött sina
barn. Svartsjukan fyllde honom med ett kallt raseri.
Hans von Pahlen drog sig sakta mot dörren.
Jacob Levin följde honom inte ut i tamburen. Utan
att hjälpa honom lät han svågern taga på sig sin
rock och sin hatt, öppna och linka nedför trap-
porna.
Utkommen på gatan, kastade Hans en sorgsen
blick upp mot himlen. Men den vär mörk och utan
stjärnor. Han tyckte också att han trevade sig hem
i ett stort mörker. Människor snuddade förbi ho-
nom. Deras andedräkt var klibbig. Den överdrog
honom med ett lager av smuts. Det var som om
djurkroppar strukit tätt intill honom. Svansar vif-
lade honom i ansiktet. Vita rovdjurständer grinade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
