Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
lampa. Jag drar för gardinerna och är så alldeles
ensam. Då tänka ni kanske: Nu gråter fröken
Ridderhjerta över sin ensamhet. Nu har allt gamla
fröken Amy sin bittra stund. O nej. I stället genom-
trängs hon av lycka. Allt det ledsamma är utestängt,
och i kvällens frid lever rummet upp. Skuggorna
flyta över väggarna. De bilda figurer, fäntomer av
fantastisk storlek. I vråarna dit skenet inte når, är
det svart, som om natten lagt sig på lur. Men ljuset
klättrar upp kring mina bokhyllor och kommer gul-
det på ryggarna att tindra. Det smeker mina hän-
der som sakta vända bladen i en volym jag just har
tägit ned. Då hör jag människor viska i mitt öra.
Då ler det emot mig av vänliga leenden. Då öppnar
det välsignade livet sin stora blomkrona och fyller
mitt rum med en berusande doft. Då inbillar sig
också en åldrande ogift kvinna att hon lever. Är det
bara en inbillning av henne?
— Vad man känner kan väl inte vara en inbill-
ning, sade Angela. Såvida allt inte är bara inbillning
och dröm.
Men inom sig beklagade hon den stackars fröken
Amy. Aldrig skulle hennes smala händer bli kyssta.
Aldrig skulle kon få känna sig omfamnas av en
mans armar och höra hans hjärta klappa mot sitt
bröst. Människorna i böckerna kunde ändå inte
stiga ut ur bladen. De tillhörde en för alla levande
obönhörligt sluten värld. Bokens älskare skulle evigt
åtrå en annan, som nu var död. Evigt omöjligt var
det för varje levande kvinna att bli hans älskade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
