Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
Då vände Angela sitt ansikte upp mot Petras.
Hennes mun log, ögonen lyste,
— OQO Petra, sade hon bära.
Petra såg ned på det unga lyckliga ansiktet. Hon
tyckte att det var hon själv som satt där — Petra
von Pahlen, en ung flicka som älskade Thomas
Meller och var älskad tillbaka av honom. Det som
hon alldeles nyss varit med om flöt bort i en barm-
härtig dimma vid åsynen av uttrycket i detta an-
sikte. De svaga skuggörna 1 rummet blevo till
skuggorna från träden i hennes barndoms trädgård.
— Du älskar honom? sade Petra, och hon kände
inte igen sin egen röst.
— Ja, viskade Angela. Vi älska varandra.
Och i ljudet av hennes låga lyckliga stämma hörde
Petra suset från den stora kastanjen därhemma på
gården.
Så sutto de åter tysta. Det var något Angela ville
säga. Ett minne dök upp inom henne, Hon hade en
gång förut tänkt på detsamma. Nu i skymningen
trängde det sig plötsligt på henne. När Petra legat
1 feber den gången på Eka, då de hittat henne med-
vetslös i skogen, hade Angela hört henne i yrseln
ropa namnet Thomas. Då visste hon inte vem
Thomas var. Hon hade trott att namnet stigit upp
ur någon feberdröm Petra haft. Nu grep hennc en
ångest. Inte var det väl möjligt att Petra ännu
tänkte på Thomas som förr? Det var något, som
från början aldrig ens fallit Angela in. Petra och
Thomas hade varit förlovade. Ja väl. Men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
