Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Jag är en av er, tänkte då Hans, förvirrad och yr
1 huvudet.
Men när skaran hunnit salongen, skingrades den
plötsligt, och Hans blev stående ensam kvar mittpå
golvet. Det blev så kallt omkring honom att han
rysande körde ihop axlarna, som om en ovänlig vind
farit över honom. Ingen lade väl märke till honom.
Men han tyckte att allas blickar förskräckta voro
riktade på honom, därför att han hade dödens
skugga omkring sig.
Då smög han sig bort till salongsbordet. Han hade
glömt att Jacob Levin satt där; Nu mötte han Jacobs
mörka blick, och åter for han samman. Det hade
alls inte varit Hans’ mening att följa med hit i
afton. Men Edla hade övertalat honom. Alltsedan
det sista sammanträffandet med Jacob Levin hade
hans stygga dröm om döden blandat sig med den
om Dora, Skön och finlemmad, men liksom våldsamt
förstorad, dansade hon framför hans slutna ögon om
kvällarna, när han lagt sig. Kanske hade han inom
sig hoppats att finna henne här, att än en gång, en
sista, få se henne. Nu gick han hastigt förbi salongs-
bordet utan att märka Sallys framsträckta hand.
Han kom in i Peters rum och sjönk ned i en av
hans länstolar. Alla dörrar stodo öppna. Han hörde
sorlet från salongen, såg ungdomarna skymta förbi
och lyssnade till ljudet av lätta dansande fötter.
Här ville han stanna! Plötsligt skyggade han med
handen för ögonen, som om han fått syn på något.
På väggen där borta i det svagt belysta rummet såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
