Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
ND
— Ines, sade Thomas dröjande, som om han talat
om en död. Henne behöva vi inte tänka på. Hon är
lycklig, bara hon är ifrån mig.
Angela hade velat säga något mera, men hejdades
av att Gusten Värnamo, Bell von Wenden och
Agda Wising kommo ut i hallen och sjönko ned i
några breda bamburörsstolar mittemot dem.
Grevens svällda kroppshydda uppfyllde hela hans
stol. Hans små korta tjocka ben nådde icke ned på
golvet. De spretade i luften, vilket kom honom att
se löjligt hjälplös ut. Han skelade med ett grinande
leende mot den tysta Agda, medan Bell von Wenden
pratade med sin låga behagliga röst. Hon satt där
rak och slank i stolen, och skenet från lamporna
gjorde henne så sällsamt ung — just sällsamt ung,
tänkte Angela, ty det var något med Bell, med hennes
gyllene hår och blodröda läppar, något alltför artifi-
ciellt, som :om ungdomen icke kom inifrån, utan
bara vuxit fram som ett lyckat konstverk, skapat av
två erfarna och beräknande händer.
Och Angela flyttade sig närmare Thomas, då hon
märkte hur Bells ögon i den röda skymningen sökte
henne. Men Thomas såg stadigt tillbaka på Bell.
En vacker mörk tjänstflicka i svart och vitt,
vilken hade ett påfallande släkttycke med Agda, men
var yngre och såg gladare ut, med glittrande blickar
i stället för den andras tankfulla, skyndade över
golvet emellan dem och öppnade dörren. Greven
vände sina ostadiga ögon dit, och ett förnöjt och litet
22, — v. Krusenstjerna, Porten vid Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
