Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
hälen, Madeleine alltjämt tigande, som Agda, Hela
salongen kvittrade eljes, skrattade, log, som om en
Hop fåglar skockat sig ihop, och över alltsammans
ljöd docenten Rosenrauchs bölande över någon
mustigare svartfärgad historia han fått tillfälle att
viska i ett rodnande flicköra,
Hans satt alltjämt kvar inne i Peters rum med an-
siktet i händerna, Han märkte inte, när Jacob Levin
tyst steg fram och slog sig ned i en stol bredvid
honom. Jacob hade trampat så lätt med smidiga rov-
djurstassar över den mjuka mattan. Nu drog han
eld på en tändsticka och höll den mot sin cigarrett.
Då tog Hans långsamt händerna ifrån sitt ansikte
och såg Jacob tätt intill sig. Han granskade honom
förvirrad. Detta bruna blanka ansikte med den ut-
mejslade profilen, som var vänd halvt ifrån honom,
föreföll honom skrämmande. Det svarta tätt åt-
slickade håret, näsborrarna som vidgades, liksom
vädrade de, den röda sinnliga munnen, vars läppar
slöto om cigarretten med ett glupskt bett... Var det
möjligt att denne man kunde vara hans egen Bettys
köttslige bror?
Hans reste sig för att smyga sig ifrån honom.
Men Jacob sträckte ut en hand och tvingade honom
ned i stolen igen.
Ack, det var lätt att trycka ned den lille Hans von
Pahlen i en stol. Kände då inte Jacob Levin hur
tunn hans-arm var under tyget? Hade han inte något
medlidande med dessa bleka ögon som voro fyllda
av tårar? Jo, en sekund förnam Jacob verkligen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
