Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
det går inte du. Tala vackert om alltsammans för
mig nu, Ibland tycker jag att du står mitt hjärta
närmare än mina egna barn. De ha så bråttom. De
ha så mycket att beställa här på jorden. Knappast
finna de någon tid för att sitta och prata rätt ut i
luften. Berätta nu!
Då log också Angela och blev röd i ansiktet.
— Ja, ja. Jag älskar, sade hon och öppnade lång-
samt armarna, som om hon lämnat fram sin hem-
lighet.
Det blev tyst i rummet. Hennes unga klara röst
kom Hans att skälva till.
— Du älskar, eftersade han långsamt.
Ett par moln där uppe på himlen skildes åt och
blottade en blå fläck. Hans stirrade upp på den. Det
där blå liknade ett öga, som medlidsamt blickade
ned på honom, Och medan Angela nu med viskande
röst förtrodde honom om Thomas Meller, såg Hans
märkliga saker där uppe på himlen. Han tyckte att
molnen formade sig efter Angelas ord. De togo ge-
stalt av en ung flicka som med öppen famn och på
lätta fötter dansade över himlen. Hon växte och
blev så stor, att hon uppfyllde hela himlavalvet. I
hennes utslagna lockar blåste alla vårens vindar, och
under hennes dansande fötter spirade blommor upp,
svagt gyllene av en glans från solen. Nu försvann
hon, nej hon smälte samman med en man som kom-
mit henne till mötes. De kysstes, som man kysses
om våren, då en underlig oro driver man och kvinna
mot varandra.
23. — v. Krusenstjerna, Porten vid Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
