Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Och Angela, som förnam sin dödssjuke farbrors
rörelse utan att se på honom, tryckte sig fastare in-
till honom. Aldrig ens tillsammans med Thomas
hade hon förnummit kärleken så starkt. I detta
genomskinligt klara ögonblick hörde hon en dar-
rande ton genöm rymden. Den sjöng i fåglarnas
strupar, ty de byggde nu sina bon, den sjöng under
trädens bark och i jorden kring deras rötter, och
den ljöd djupt inne i människornas hjärtan.
Kärleken. Även Hans von Pahlen, som hade grått
hår och var nära döden, hade känt den en ropande
vår som nu, Den band samman släktled efter släkt-
led. Och då farbroderns hand nu långsamt gled över
hennes huvud, var det som om blodet från den far
hon knappast mindes hade bränt henne.
Angela kände något varmt droppa mot kinden.
— Är det tårar? frågade hon bestört,
— Ja, det är tårar, Angela, sade Hans. Jag vet
inte varför jag gråter. För en sådan stackare som
jag komma tårarna så lätt.
— Är det sjukdomen? frågade Angela.
— Ja, det är väl sjukdomen. Du skall gå nu,
lilla Angela. Jag har en del att ordna med ännu —
jag känner mig nästan som om jag skulle ut på en
resa.
Angela lyfte huvudet och såg oroligt på honom.
— Du skall inte glömma bort mig, lilla Angela,
mumlade Hans. Människor glömma så fort.
— Nej, sade Angela. Jag skall inte glömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
