Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Tage undvek hennes blick.
— Du har ett fasligt otäckt sätt att framställa
saker och ting på, sade han. Det tycker jag är led-
samt, Du som annars är så fin!
Petra log ett svidande leende.
— Och nu tycker hon det är billigare att ta dig
tillbaka? sade hon och drog djupt efter andan.
— Du misskänner Hertha, hon längtar väl efter
mig också, sade Tage och vickade med foten. Och
du förstår, de där pengarna voro ju alldeles nöd-
vändiga, så mycket som vi skulle ha behövt. För
mina konststudier och allt.
Med ens begrep Petra hela hans ynklighet. Han
kunde inte älska. Inte henne: Inte den kloka hönan
Hertha. Han vacklade ständigt fram och grep efter
den hand som var närmast. Redan hade han glömt
att han sagt sig älska Petra, liksom han tycktes ha
förlorat minnet av Herthas förnumstiga tyranni. Nu
lät han sig hämtas tillbaka av den älskliga förmyn-
derskan och kallade henne ”käraste”, så Petra själv
hörde på. Som en självskriven sak gick han till den
som i alla fall kunde bjuda mest av kontanter, hur
litet det än blev i taget. En man som ville bli under-
hållen !
Petra sprang fram till honom. Hennes kinder
voro heta, Hennes händer öppnades som för att slå.
Men så stannade hon, Han hade hukat sig ned som en
strykrädd gosse. Och åt den där hade hon skänkt sig!
Hon slog sig själv mitt i bröstet med knuten
näve, så att hon kippade efter andan och vacklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
