Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
tillbaka mot väggen. Där blev hon stående, och
blodet sjönk långsamt från hennes kinder. Det var
inte längre Tage hon avskydde. Hon hatade sin
kropp som mottagit hans smekningar, sitt sköte som
öppnat sig och släppt in honom, sin mun som smält
under hans kyssar, Och minnet av Thomas Meller
dök åter upp för henne. Då, första gången de
träffats och hon stått ute vid hamnpiren, hade han
gripit henne om armen för att inte den starka stor-
men skulle vräka henne i havet. ”Fröken skall akta
sig. Ni står för nära”, hade han sagt. Var det inte som
om han anat hennes öde och varnat henne? Nu hade
hon stigit miste. Foten hade halkat. Hon tyckte sig
kämpa bland kokande vågor för att hålla sig uppe.
Tage hade rest sig. Han kom fram och lade en
smekande hand på hennes skuldra,
Petra for samman.
— Rör mig inte, viskade hon.
Med famlande händer grep hon sin kappa och
fick den över sig. När hon tog på sig hatten, glömde
hon det långa sorgfloret. Det fastnade i kappkragen,
och när hon slet till, fick hon det i handen. Hon
stod ett ögonblick och höll i slöjan. Den var så mjuk,
så lätt. Hans, lille bror Hans där borta på bårhuset!
Då lade Petra varsamt in slöjan mot sitt bröst. Och
när hon gick ut genom dörren utan att se på Tage,
tyckte hon att den svarta slöjan, som hon bar för
Hans” skull, nu upplöstes och flöt in mot hennes
hjärta, som om hennes brors dunkla ande sökt sig
intill henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
