Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
Hon plågade Peter med att han måste skriva sitt
testamente.
— Vem vet? Du kan hastigt falla ifrån, sade hon
hetsigt, och då står jag där. i
Då rynkades Peters guttaperkaansikte i en sorg-
modig grimas.
— Jag skall göra det, lovade han henne:
Då blev hon strax litet lugnare. Inte ett ögon-
blick tänkte hon på att hon själv kunde dö. Peter
kunde göra det. Stellan och Paula också, det går så
fort med en lunginflammation om vårarna, men hon
själv skulle trona där bland sina ägodelar och möb-
lerna skulle bli blankare med åren under hennes
trogna vård, och hennes smycken finge inte mörkna.
Under all denna oro låg väl icke bara skräcken
för den listiga döden. Lilian kände att hon förlorat
Alexandra, Alexandras kyssar hade blivit kalla, och
hennes blick, då den vilade på Lilian, känslolös. Så
var det kanske Alexandras bortsprungna kärlek hon
sökte under byråar och sängar, som man brukar
jaga efter en löpsk katta.
När de sutto vid middagsbordet ett par dagar
innan Hans” begravning, fick Lilian den tillfreds-
ställelsen att kunna triumfera med att hennes ängs-
lan för sina saker icke varit obefogad. Det kom ett.
telefonbud från en gammal gubbstut som bodde nära
deras landställe nere vid Nynäs och till vilken de om
vintrarna betalade en slant för att han skulle se till
Nybo som de kallade villan. Där hade varit inbrotts-
tjuvar på natten, När gubben Bom kommit upp till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
