Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
man med den. Två fåglar i en buske sågo på henne
med klara ögon och flögo därifrån till sitt bo, medan
en jublande drill steg upp ur deras strupar. Och
när Angela lyfte blicken mot himlen, såg hon ett
par vita små moln på ett hemlighetsfullt och ömt
sätt närma sig varandra i det strålande blå.
Samma frid som fyllt Angela, då hon för sista
gången talat med Hans von Pahlen i hans rum, kom
åter till henne. Var fanns Hans nu? Hon tyckte sig
känna hans spörjande sorgsna blick. Död och liv —
så nära sammanblandade som två blommor upp-
vuxna ur samma rot.
Men i detsamma hörde hon Thomas ropa. Han
hade fått syn på havet. Angela sprang upp på
platån. Sida vid sida stodo de där och sågo ut över
havet som 1 blida vågor sjönk in mot stranden under
dem. Det var vårens hav, ljusblått som de små
stjärnblommorna under ekarna med deras skum av
något fallande vitt. Solen speglade sig i det. Må-
sarna kretsade över det och singlade ned mot dess
silverbrämade böljor, snuddande vid vattnet med
vassa vingpennor.
Havet sjöng. Ljudet av rasslande runda kisel-
stenar, som vågorna rullade emellan sig, blandade
sig i sången som knäppandet av kastanjetterna mellan
en gitanas bruna fingrar. Kanske dansade hon långt
borta i fjärran på någon andalusisk strand mellan
gyllene apelsinträd och havet som sett allt förde
med sig ett budskap från henne till detta svenska
land; där våren först nu började blomma. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
