Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
djupt under det oändliga havets glittrande yta sjönk
sången och blev till ett mullrande eko av drunk-
nande sjömäns halvkvävda dödsrossel, till hisnande
hesa snyftningar och skrik och bultandet av vågor
som slogo ett stort fartyg till ett hjälplöst vrak.
Thomas Meller hörde detta. Han hade levat på
havet. Men Angela som satt sig ned på berget,
leende, med händerna knäppta i knät, tyckte att ett
porlande skratt steg upp till henne från det lekande
vattnet.
— Du får inte sitta så där, när du år så varm,
sade Thomas.
Då reste sig Angela lydigt. Han lade armen om
henne, och de stodo där tysta med havet i ögonen.
När de äntligen vände sig från det, låg landet ut-
brett framför dem. Där voro åter de glänsande
åkrarna och de feta hästarna med plogar efter sig,
som grävde djupa fåror i jorden. Ett kyrktorn stack
upp ur en träddunge, ekar reste sig krokiga i
backarna, tunga av ålder: Långt börta skymtade en
stor herrgård i en park.
— Vad är det där för ett ställe? frågade Thomas.
Angela hade stått och sett på det, Huset var i
själva verket det första hon fått ögonen på, när hon
vände sig om. Hon visste väl vem som ägde det,
Hon kände igen familjen Landborgs stora egendom
från de otaliga amatörfotografier hennes väninna
Stanny på hushållsskolan visat henne.
— Det är Ösa, sade hon. En stor gård, Landborgs
bo där om somrarna och ibland om vintrarna också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
