Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Så sutto de tysta. Solen värmde dem. Vågornas
sorl smekte deras öron.
— Hur ha vi kunnat vara ifrån varandra så
länge? undrade Stanny efter en stund.
Angela fattade tag i Stannys hand.
— Trodde du mycket ont om mig? frågade hon.
Stanny kastade huvudet bakåt.
— Jag trodde att du glömt mig, sade hön. Men
nu är allt bra igen.
— Ja, det är bra igen, upprepade Angela bestämt.
Men hon visste att allt icke skulle vara riktigt bra,
förrän de förtrott sig åt varandra.
— Jag är ensam nu med pappa och mamma, sade
Stanny. Min bror Bernard kommer inte hit på en
tid ännu. Vi måste vara tillsammans, Angela.
— Men din mor?
— Hon har kanske redan glömt alltsammans, sade
Stanny med ett tvivlande skratt.
— Ä nej, sade Angela. Hon förefaller inte som
en som glömmer, Hon minns. Minns i evighet. Det
vet du också.
— Får hon bara något som förströr henne för
tillfället, så glömmer hon mig, sade Stanny bittert.
Åter voro de tysta. Stannys knä snuddade vid
Angelas. Deras blickar irrade. De sågo ned i bas-
sängen och upp på väggarna, som voro i oro av bas-
sängens vatten. Så drogo de upp sina knän möt
hakorna, knäppte händerna runt dem och förblevo
så sittande som lurade de på något. Hela tiden voro
de intensivt upptagna av varandras närhet. Men
2. — v Krusenstjerna, Älskande par.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
