Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
— Jag bad dig om förlåtelse för Adéle — och
för mig själv, svarade Tord.
Då steg Petra vacklande upp.
— Vi måste väl skiljas nu. Jag reser, sade hon.
Det hade ju blivit klart för henne nu att det bästa
var att hon reste genast.
Hon gick fram till fönstret, som Adéle nyss i hat
slängt upp. Och nu öppnade Petra det igen.
Trädens mörka lövmassor flöto samman i skym-
ningen. Det steg upp en doft från trädgården. Dagen
andades ut. Snart skulle den dunig och varm med
alla sina blommor och sitt av kvällsdaggen fuktigt
friska gräs sjunka in i nattens mörker och kyla.
Petra stödde handen mot fönsterposten. Hon
brann av längtan efter att få ila ut i trädgården, att
bli ett med de djupa skuggorna under de gamla
träden och själv glida in i en natt och en glömska
som skulle vara evigt. Uppträdet nyss föreföll
henne nu, när det var över, vidrigare än när Adéles
hesa röst ännu yrde omkring henne. Det var som
om Adéle dragit av henne kläderna och hon nu
stode här naken.
Men Tord kom henne till hjälp. Plötsligt kände
hon hans händer på sina axlar, Varsamt vred han
henne runt så att han kunde se in i hennes ansikte.
— Du skall inte vara så förtvivlad, Petra, sade
han milt. Du är ändå densamma för mig — för alla.
Jag skall inte glömma dig. Om jag ägt dig, hade
kanske tillfredsställelsen fått mig att glömma. Du
säger att du inte kan finna dig själv igen. Är du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
