Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
i skrikande kanariegult om den taniga midjan. Stel-
lan plirade med ögonen.
— Så charmant Alexandra är i kväll, säde han högt.
Hon tog hans arm, och de strövade nedför gång-
arna, åter förstörande Peters mödosamt verkställda
krattning. Peter gjorde en grimas. Men Petra såg i
smyg på Lilian, Hon märkte hur denna med ögonen
följde det omaka paret. Hennes mungipor drogos
ned, Hon sänkte ögonlocken, men en blick av hätsk-
het, av sur svartsjuka, trängde fram. Petra anade
en tragedi. Trädgården föreföll henne inte längre
så helgdagsfin. Det var en lättnad, då Paula kom
ut. Hon var tjockare än vanligt i sina egendomliga
kläder, men hennes ansikte sken av uppriktig väl-
vilja. Hon kastade en hastig blick på Alexandras
stol, och då hon såg att den var tom, vilket ju icke
ofta inträffade, slog hon sig ned i den.
Lilian tog sina ögon från trädgården. Med en
plötslig häftighet som ej var vanlig hos henne grep
hon tag i stolens armstöd och ruskade i det liksom
för att draga stolen till sig. Ansiktet upplystes nu
klart av den hätska blick, som nyss gömts under
ögonlocken.
— Är du tokig, Paula? sade hon ond. Du vet att
ingen får sitta i tant Alexandras stol.
Paula makade sig upp ur den.
— Å förlåt, jag glömde, sade hon.
Och när stolen nu blivit tom, fortsatte Lilian att
draga i den till dess den stötte emot hennes egen.
Vilstolens styva linne hade gropar efter Alexandras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
