Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
— Stanny, viskade han. Vi skola älska varandra.
Vet du, vad det är?
— Ja, viskade hon tillbaka.
Och hon kände hur han med nervösa och bråd-
skande händer knäppte upp hennes rock, Han såg
med ögon som voro röda av åtrå på henne.
Han klädde av henne och slängde hennes byxor
på golvet.
— Det är som att hjälpa en liten pojke i säng,
skrattade han med darrande röst.
Men nu när hon nu låg där i linne av silke och
de kraftiga duniga låren bara sjönk han emot henne
som om han velat skydda henne till och med mot
sina egna blickar.
Två gånger kastade hon äv honom så att han
måste gripa ett hårt tag kring hennes midja för att
inte falla i golvet. Hon var som en av dessa patien-
ter, vilka när de bundits på operationsbordet, i
yrseln och utan att veta vad de göra, bara i ett begär
efter att få bort något som hindrar dem att andas,
vilt slita narkosmasken från sitt ansikte och sparka
omkring sig.
— Du är stark, Stanny, utbrast Bernard. Men du
längtar efter mig.
Och han trängde sig inpå henne och kände hur
hennes lemmar med ens blevo lydiga. Det brusade
för hans öron. Han hörde en djup suck från henne.
Hon hade slagit sina armar om hans hals.
Efteråt låg hon alldeles stilla med en känsla av
att hennes kropp blivit fylld av honom. Hon var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
