Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
tacksam och alls inte rädd mera. Han låg bredvid
henne med huvudet nedborrat i kudden. Ängrade
han sig? Hon förde fingrarna varsamt genom hans
tjocka hår. Det föreföll henne som om det var flera
dagar sedan hon och Bernard suttit där borta i de
röda stolarna och pratat. Hon betraktade funder-
samt sin riddräkt på golvet och tyckte att den till-
hört hennes gamla jag och omöjligt längre skulle
passa henne. Hon var en annan nu, en ny...
Men varför såg inte Bernard på henne?
— Bernard, sade hon lågt.
Då vände han sig på rygg och betraktade henne
under lugg. All färg hade sjunkit bort från hans
kinder. Han var vit, Till och med läpparna hade
bleknat.
— Jag tror att vi äro vansinniga, utbrast han
gällt.
Men Stanny förstod honom inte riktigt. Hon hade
blivit hans, och hon ångrade det inte — åtminstone
inte än.
Ända sedan hon var en helt liten flicka hade hon
ju älskat honom — tillbett marken han trampade på.
Hennes lidelsefulla kärlek hade lett henne fram till
detta ögonblick. Djupt i hennes inre började en sakta
susning som hon icke lyssnade till. Den skulle snart
brusa upp till storm och skaka henne vaken, Men
ännu var hon så uppfylld av Bernard att hon icke
tyckte att hon kunde röra sig.
Men han tålde inte hennes blickar på sig. Han
hoppade över hennes halvnakna kropp och ned på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
