Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Stanny, men jag känner inte de där människorna.
Och fru Landborg — hon är. ... hon är... Paula
sökte stammande efter ord.
— Jag begriper vad du menar, sade Angela leende.
Vad fru Landbörg är, det vet man inte. Den känslan
har jag också. När man är tillsammans med henne,
är det som om hon inte precis lockade fram ens
goda sidor. Man känner sig dålig — jag förstår
inte varför.
— Men Thomas Meller är där, sade Paula och
såg rätt framför sig.
Angela stack sin arm under hennes, och hon kände
ett stygn av samvetsförebråelse över att hon förut
glömt bort Paula, då hon nu märkte hur glad kusinen
blev över hennes vänlighet.
— Ja, Thomas är där, sade Angela viskande.
Men hon hejdade sig genast. Hon hade haft sin
hemlighet på läpparna. Men hon kände nu att hon
inte kunde förtro den åt någon.
Paula satt tyst. Slutligen sade hon ansträngt:
— Jag känner mig gammal, Angela. När jag ser
dig lysa av lycka och när jag hör Frideborg sjunga,
medan hon går i trädgården och hänger upp tvätt-
kläderna, då är det som om mina ögon och min
strupe vore förtorkade. Jag tror det är Alexandra
som tagit livet av min ungdom.
Angela tänkte att hon hade rätt. Alexandras
magra fingrar förkvävde allt liv på Nybo, Hon hade
stulit modern ifrån barnen, hustrun ifrån mannen.
Det var ett bistert ungmövälde i villan där borta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
