Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
långsamt mot marken. Hela tiden såg hon på honom.
Aldrig hade han träffat en flicka med sådana ögon.
Jo, Stanny! Han ville inte tänka på Stanny.
— Vad vill löjtnanten med mig? sade hon plöts-
ligt, som om hon inte haft en aning om vad som
här förbereddes.
Det flög igenom hans hjärna att antingen hyck-
lade hon bara dumt eller också var hon verkligen
en liten oskuld — och oskuld i rent otrolig grad.
— Begriper du inte det? sade han brutalt.
När hon då kastade sig bakåt på den mjuka tuvan
och skrattade sitt pärlande skratt, som nu föreföll
honom som en galen människas skratt, begagnade
han sig av hennes hjälplöshet och höll fast henne
så att hon inte kunde resa sig igen. Han såg på
hennes hals, där strupen hoppade och darrade av
skrattet, som pressades fram ur den. Han kom att
tänka på vad han hört om katter, vilka smyga sig
upp i de sovandes sängar och få syn på strupen,
som rör sig för varje andetag deras offer tar: hur
de då lekfullt börja kratsa med vassa klor på den
för att plötsligt till sist bita igenom den på allvar.
I detta ögonblick kände han sig fyllas av samma
lekfulla mordlust. Han ville inte mörda, bara leka
och riva upp något, så att han kunde få se rött varmt
blod flyta. Och efteråt skulle han blivit så löjligt
häpen, om han funnit sig vila bredvid ett lik.
Han kunde inte motstå — han grep med handen
om hennes hals. Alltjämt skrattade hon och betrak-
tade honom under halvslutna ögonlock. Hon var inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
