Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
lynne och den mattighet natten skänkt henne genom
att kommendera alla och särskilt bråka med den
vackra Frideborg.
Nu såg hon att Lilian böjde sig fram för att söka
hennes blick. Men Alexandra makade sig bakåt på
stolen, så att hon doldes av Ola Landborgs breda
skuldror. Detta gjorde Lilian orolig. Hon drack
feberaktigt av sitt vin och lät bankdirektören fylla
på mer. Hon anade med svartsjukt jagande tankar
vad som försiggick på andra sidan om hennes bords-
kavaljer, fastän hon ej kunde se det. Stellan och
Alexandra! Hon begrep så väl. Hon tyckte själv,
med en viss onaturlig modersstolthet, att hennes son
var oemotståndlig. Men bättre än Peter förstod hon
också hans natur. Hon visste att Alexandra givit
honom pengar, hur mycket anade hon inte och
brydde sig ej heller om det. Var det inte naturligt
att en äldre släkting skänkte sitt kusinbarn något?
Men priset för dessa skänker?
Lilian började bli otålig. Skulle man inte snart
resa sig från denna eviga supé? Hon tyckte att fru
Landborg var avskyvärd. En rynkig vithårig apa
som ännu kunde sina konster och visade dem! Hon
tyckte inte heller om denna mystiska skymning.
Man borde verkligen tända ljus. Hon tittade ned på
sina välvårdade händer. Naglarna glänste mot bord-
duken. Men stenarna på hennes ringar sågo ut som
om de slocknat. Det gav henne en obehaglig känsla
av att något var galet, att hon icke heller själv
blänkte och blixtrade som hon gjort förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
