Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Trappstegen knakade och knarrade under deras
tyngd och förde Thomas Mellers tankar till en säng
med sviktande sängbotten — till sängen där borta
på Nybo, där han och Angela kysst varandra i
våras. Och vid tanken på dessa smekningar som då
plötsligt avbrutits, därför att Angela hittat den där
dumma silvervasen, som Paula hela dagen letat
efter, blev han ond på sig själv över att han, skyl-
lande på hopade brådskande göromål, vilka i över
två månader strängt upptagit honom, låtit så onödigt
mycken tid förflyta, innan han på nytt sökt träffa
Angela ensam.
Men när hon nu stod bredvid honom och han
mötte hennes ögon, sade han sig att han ju icke
heller nu sökt detta möte med Angela, utan att det
var slumpen, ödet, som ordnat det. Och han kom
ihåg att han under den gångna tiden ofta intalat
sig att han ville glömma henne. Det fanns andra,
ja många andra utsökta kvinnor, om också icke fullt
så unga, som skulle kunna trösta honom i hans ens-
lighet. Varför skulle det bli just Angela som närapå
var en ren barnunge? Det visste han inte ens nu.
Han kände bara att just henne måste han äga. Och
han tog henne varsamt och leende i armen och förde
henne in i båthuset över plankor, som föreföllo hota
att vilja giva vika.
Angela tyckte först att det var ohyggligt mörkt
där inne. Men när hon hastigt vände på huvudet,
såg hon genom öppningen havet skimra. Vattnet
gled ända in på bottnen av båthuset. Och där var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
