Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
— Se, han rodnar! Det var pinsarat. Fick han
smaka riset, stackars pys!
Hon hetsade upp sig med sin egen röst — med
bilderna av den stackars pojken som fått smäll.
Hennes känslor överfördes till honom. Han var
rädd, men nu på ett behagligt sätt! Hon var den
stränga damen som örfilade upp och gav stryk. Han
överlät helt åt henne att handla. Det var underbart
att vara den passiva. Det stämde så väl överens med
hans innersta natur, fastän han aldrig förrän nu
vågat låta den komma fram, kanske därför att han
haft att göra med yngre kvinnor. Jo, naturligtvis.
Han blinkade till med ögonen inför ett minne, som
trängde sig upp. Vid ett tillfälle hade han på en av
Kiss Nilssons ateljéfester råkat ut för hans greve,
när denne för en gångs skull var riktigt i tagen och
nästan i extas, Upplevelsen var verkligen en smula
i stil med det han nu var med om. Men den tilltalade
honom inte estetiskt. En i förtid åldrad fet herre
är verkligen något helt annat än en liten smidig låt
vara ännu mycket äldre dam som fru Landborg.
— Vad tänker ni på? frågade hon misstänksamt.
— På er. Ni är härlig, sade han med något
tjockt i rösten.
Då reste hon sig igen. Hon hade ingen to. Hon
gick omkring och tände alla de elektriska lamporna
i taket och den rosafärgade lampan över sängen.
Toalettbordet, strålade förut av ljus. Gardinerna
voro neddragna, som hon antytt redan i bersån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
