Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
där välbehållna. Nej, hon hade inte mistat något
smycke. Men ändå ... Det var verkligen som om hon
förlorat något mycket viktigt, utan att kunna komma
på vad det var.
Alexandra skakade på sig. Hon frös, men ville
inte vara den första som gick upp i sängkammaren,
Lilian skulle minsann få be henne. Hur hade hon väl
sett ut nyss, Lilian? Som en tosig katta som längtat
efter hankatt. Och all Alexandras kärlek hade i det
ögonblicket inte varit mycket värd för henne; Men
i själ och hjärta var det inte Lilian som retade
henne. Det var Stellan, Hela natten hade hon för-
sökt smyga sig intill Stellan, men han hade icke
velat låtsas om henne. I stället hade han över-
bjudit sig i artigheter för Stanny Landborg. Trodde
han det skulle vara ett fördelaktigt parti? Natur-
ligtvis var det ekonomiskt fördelaktigt — mer än
så: lysande. Den flickan skulle bli oerhört rik.
Alexandras tröst var att Stanny inte tycktes bry sig
det bittersta om honom. Den enda gång Alexandra
sett henne lysa upp, ja få ett nästan förklarat
skimmer över sig, var när den där hunden, som
fru Landborg så dramatiskt gjort slut på, kommit
fram till Stanny i bersån och lagt sin nos i hennes
knä. Ja, ja, lille Stellan! Allt kan inte lyckas. Den
flickan hade för resten ett förfärligt humör och var
hysterisk över alla gränser. Fast de där slagen i
ansiktet hade ju hennes oblyga mor förtjänat på
många vis, och det kunde endast göra henne gagn,
att hon fått detta stryk så alla sett på. Vid tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
