Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
rätade litet på sig och såg nästan bönfallande på
Stanny. Det var som om hon bett Stanny om hjälp.
Stanny uppfattade det kanske ett ögonblick, men
hon gjorde inte något tecken till att hon förstod.
Hon kände sig död — utanför. Och när nu Thomas
tog Angelas hand och hastigt böjde sig framemot
henne, som om han också velat kyssa hennes mun,
såg Stanny som i en vision hur Bernard just här på
denna. plats slagit armarna om henne, Kärlek...
Var det känske orätt av Bernard och henne att älska
varandra? Var det kanske inte rätt av henne att
lydig som en hund, som älskade Gray själv, följa
efter honom till soffan där borta — att låta
honom knäppa upp hennes ridrock och hjälpa henne
av med de tryckande kläderna, ”som man hjälper
en liten pojke i säng”? Samma tanke, som väckts
hos henne den natten, då hennes mor dödat Gray
och Bernard förgäves hade brottats med henne för
att hon inte skulle slippa ut ur salen, vaknade hos
henne på nytt. Den hade icke tagit form ännu. Den
var bara en liten ivrig och stark våg som oupphör-
ligt nötte henne, liksom vågen nöter mot en sten på
stranden.
— God dag, Angela.
— God dag, Thomas.
Angelas hand hade sjunkit in i hans. Han sökte
möta hennes ögon. Men hon såg ner och kunde inte
förmå sig till att se på honom. Det gick en liten
smärtsam ryckning över hans ansikte. Var hon ond
på honom? Han släppte hennes hand och ställde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
