Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
ryckte Angela från stjälken och den halvutspruckna
knoppen och förde henne med sig ut. Och nu var
hon inte längre en blomma, mättad av solsken och
längtande efter kärlek, hon var en stackars liten
människa, som drev hit och dit bland vågorna. De
lekte grymt med henne. Lika stora svarta kattdjur
med lysande gröna ögon, sutto de på huk och bollade
henne emellan sig. Ibland stack en havsväxt, ett vid-
under med klor och armar som ville strypa henne,
upp under henne och rev hennes kropp blodig. Men
fastän hon tyckte att blodet forsade från henne, såg
hon endast fem små röda bloddroppar glänsa till
varje gång hennes kropp höjde sig över vattenytan.
Då grät hon över att de inte voro fler. Hon längtade
efter att förblöda, efter att få dö och slippa plågas
mer. Men vågorna tycktes fortsätta sin lek med
henne i timmar.
Och utan att hon visste hur det gått till, torkade
plötsligt havet in, och havets botten var en järn-
vägsstation. När hon försökte röra sig, var hon så
tung och tjock att hon först knappast kunde vända
sig. Då förstod hon till sin förskräckelse att vågorna
strömmat in i henne. Hon hade sugit upp dem, som
en svamp drar till sig vatten. Men hon kunde inte
ligga kvar, emedan tågen kommo och foro på blixt-
rande järnvägsskenor. Vagnarnas hjul rullade tätt
intill hennes huvud,
När hon försökte resa sig, var hon en hund —
en tung stor hund med en päls som fick henne att
jämmerligt svettas. Hon hörde en vissling och lyfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
