Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
revor drogo henne med sig. När hon låg på knä
framför en tuva, blev hon, som i drömmen nyss,
en liten blomma som hade sina rötter i jorden, och
genom alla hennes lemmar löpte strömmar av svalka
och värme, som fingo dem att svälla och sträcka sig.
Nu var hon nära Ösa. Hon slog in på en väg som
gick bakom Ösas park. Hon ville inte träffa någon.
Men när hon bara hunnit en bit av vägen, kom
Stanny emot henne,
— Var har du varit? frågade Stanny genast.
Angela log:
— Jag har tagit mig en långpromenad.
Stanny vände och följde med Angela.
Angela såg på henne från sidan. Det var något
hos Stanny, som väckte hennes medlidande. Kunde
det endast vara sorgen över hunden, som gjort hen-
nes ögon så mörka?
— Hur är det? frågade Angela vänligt, när
Stanny inte sade något.
Stanny lade sin arm i Angelas. Och när hon
gjorde så och Angela kände den lätta tyngden av
hennés arm och fingrarna som rörde vid hennes,
var det som nyss i skogen. Hon tyckte att hennes
egen själ flög in i Stannys.
Strax blev hon tyngre i gången, och hon kände
en smärta som skar som en kniv igenom henne. Och
de slöjor, som Stanny förut dolt sig i, så att Angela
inte kunnat se henne klart, revos itu. Och nu visste
Angela att Stanny givit sig åt Bernard — åt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
