Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
— Bernard!
Hon rusade upp. Angela hade följt henne med
oroliga blickar. Men nu sprang hon emot Stanny.
— Vad tänker du göra? ropade hon.
Stanny sade bara ett enda ord:
— Havet;
Angela grep henne om handlederna. Hon visste
vad Stanny ville göra. Havet, det var svalt öck
grymt. Hon skulle följa med en våg så långt ut den
ville bära henne, och sedan skulle den rycka henne
ned i djupet.
Angelas kärlek till Stanny, som hon sparat på så
så länge, slog upp i full låga.
Nu kämpade hon med henne. Hon visste inte,
varifrån hon fick krafter. Stanny var så mycket
större och kraftigare än hon själv. Med en sista
ansträngning fick Angela ikull henne på gräset. Hon
såg ned på henne. Hade hon slagit sig? Hon låg så
onaturligt stilla. Angela satte sig bredvid henne.
— Gjorde du dig illa? viskade hon till Stanny.
Stanny lyfte ett vitt ansikte mot henne. Med en
liten trött suck lade hon huvudet i Angelas knä.
En ek hade förirrat sig in bland granarna här,
där skogen glesnat. Det var en underlig liten ek,
den hade blivit sådan, emedan den inte fått någon
ordentlig plats att växa på och därför förkrympts.
Stammen liknade ett ben som långsamt vissnat, men
trädets krona, som äntligen fått rymd omkring sig,
bredde ut sitt vackra grenverk och de bjärtgröna
bladen voro genomskinliga av lekande solstrålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
