Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
kanske det är rättare att säga att de äro djupt all-
varliga och logiska. Jag har märkt att de sällan
mörda helt unga flickor, även om de överfalla dem.
Men åsynen av gummorna tyckas de inte kunna lida,
Dem slå de alltid ihjäl.
— Tyst, röt Peter plötsligt.
När han blev ond, röt han alltid numera. Det var
det enda sättet för honom att göra sin stämma hörd
bland de gälla rösterna på Nybo. Inne i staden var
han fortfarande snarare lågmäld.
Stellan gled fram till verandaräcket. Han svängde
sig upp på det. Det var hans älsklingsplats. Han hade
utsikt över alla och kunde själv ses och beundras.
Man fick, om man ville, de ypperligaste tillfällen att
beundra hans otvungna och graciösa ställningar.
— Jag tror jag far in till Stockholm, fortsatte
han att prata. Här är gräsligt tråkigt. Och hur har
mamma egentligen tänkt få Paula bortgift här på
bondlandet? Bernard var ju förstås en chans, Men
han kommer sällan till Ösa, och för resten tror jag
att han föredrog att flirta med vår lilla spanjorska.
— Med Frideborg? frågade Angela, plötsligt in-
tresserad.
— Bu! God morgon, Angela. Vaknade du nu?
Taha! Var det ingen som såg dem smyga sin väg
under midsommardansen? Tag kan slå vad om att
Alexandra såg det.
Alexandra sade ingenting till detta, i stället ut-
brast hon, alltjämt med sin stora näsa nedsänkt i
tidningen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
