Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
Peter långsamt åt upp dem, frågade han henne plöts-
ligt, om hon kände sig lycklig.
— Menar du — för att Alexandra har farit? sade
hon tveksamt.
Han skakade på huvudet och svalde ett bär:
— Nej, låt oss slippa tänka på Alexandra. Jag
vill höra om du verkligen känner dig lycklig — om
det inte är något som fattas min lilla flicka. Ibland
ser du så melankolisk ut. Du tror att jag bara sitter
och läser tidningarna vid frukostbordet, men rätt
som det är brukar jag titta upp och studera ditt
ansikte. Du är inte glad. När man är tjugu år och
har livet framför sig, skall man vara glad.
Paula såg ned på sina händer som voro röda av
saften från jordgubbarna.
— Lycklig? sade hon lågt. Nej, det tror jag ändå
inte att jag är.
Peter lade armen om hennes liv, och de började
vandra fram och åter på gången. Solen sken. Ljuset
riktigt strömmade ned från en himmel som var klart
blå. Utifrån ängarna kommo dofter av nyslaget hö.
Peter stannade framför ett stånd med svällande
mörkröda pioner,
— De äro vackra, sade han då ömt. Se, hur de
ha druckit in solljus och dagg! Du skulle vara som
de, Paula. Bara taga emot allt skönt och friskt.
Varför är du eljes ung? Man måste fylla sig, så
att man har litet kvar till de ledsnadens långa år, då
man åldras och sakta torkar.
— Jag vill vara gammal, sade Paula helt trött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
