Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Nu tycker jag att jag varit ung så länge, och ändå
har ingenting hänt mig.
— Vad skulle då hända dig, lilla toka? sade Peter.
Det är väl kärlek du längtar efter. Den kommer —
den kommer till alla som ha sitt vett i behåll.
— Så du uttrycker dig, pappa, log Paula. Men du
förstår inte riktigt vad jag menar. Ni som redan
börja bli gamla, ni bara tala om hur underbart det
var, då ni voro unga. Var det så märkvärdigt då?
Jag tycker varje dag rullar långsamt, långsamt i väg.
Man väntar otåligt så att det spritter i en att något
skall inträffa, men ingenting händer. Allting är grått
och dimmigt. Varje morgon när jag vaknar hoppas
jag nästan att rummet under natten skall ha blivit
ett annat. Nej då! Stolarna stå på samma plats som
i går. Den lilla fläcken på tapeten är kvar. Allt är
detsamma! Varför blir det inte jordbävning?
— Jaså, är det så du känner det? sade Peter. En
jordbävning för min dotter Paulas skull! Du måste
få någon sysselsättning. I vinter skola vi söka rätt
på något åt dig.
Peter tryckte hennes arm. Ungdom! Hur gärna
skulle han inte velat vara i Paulas ställe! Hur gärna
skulle han inte velat börja om från början igen!
Men själv hade han i sin egen ungdom känt det-
samma som Paula nu: att ingenting hände och att
livet aldrig ville börja. Det mindes han nu gott.
Men när levde man då egentligen? Inte när man var
ung och inte när man var gammal, Livet var något
som i grunden aldrig kom för de flesta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
