Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
grenar och tuvor omkring henne, där hon gick. Ett
barn — ett litet barn, Thomas Mellers barn! För
henne skulle det vara som om hon och icke Angela
fött det till världen. Alla bekymmer för det, alla
bestyr skulle bli hennés. Såsom hon en gång tagit
Angela till sig, skulle hon taga detta barn — bara
att det skulle bli henne än kärare, därför att Thomas
var farstill det.
Nu greps hon av en vild önskan att han skulle
resa sin väg. Det vär som om han stått hindrande i
vägen för den lycka som väntade henne.
Dessa veckors oro och ångest, som gnagt på henne
och tärt på henne, lyfte sig plötsligt ifrån henne.
Hon hörde Thomas Meller tala, men hon tyckte
att hans ord kommo så långt bortifrån. Hon var glad
åt att han åtminstone inte bad henne om förlåtelse
för vad han gjort Angela.
Hon började gå fortare, Thomas hade svårt att
hinna med henne. Hon ville ila hem till Angela,
trycka henne mot sig, viska frågor i hennes öra. Allt,
som hittills fått förkvävas, började nu suckande röra
sig inom henne.
Men plötsligt stannade hon. Hon hade hört röster
alldeles i närheten.
— Vad är det, Petra? frågade Thomas Meller
undrande.
Petra stod stilla och betraktade en liten glänta i
skogen alldeles nedanför dem, Thomas följde hennes
blick. Han ryckte ofrivilligt till. Där på en tuva satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
