Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
mur, som samhället och olika uppfostran byggt upp
emellan dem, hade rasat. De voro bara två små
kvinnor, två unga kvinnokroppar, med skötena
tyngda av frukter som nu mot hösten skulle börja
att mogna, De förstodo varandra. De skulle alltid
förstå varandra, därför att kvinnor med en blick
kunna läsa varandras innersta hemligheter.
Men plötsligt spratt Frideborg till. Kokerskan
ropade på henne. Otåligt, nästan ovänligt, gjorde
hon sig fri från Angelas arm och var i detsamma
nere på golvet. Hon lyfte upp sin blå bomullsklän-
ning och vrängde den hastigt över huvudet, och
medan hon snabbt hakade fast den om midjan och
knäppte till manschetterna, fick hennes ansikte ett
uttryck som Angela ofta sett där — ett smilande,
nästan inställsamt leende smög sig fram och suddade
helt och hållet bort den allvarsamma minen. Så såg
Frideborg ut, när hon kom trippande, balanserande
med brickan, in i salen. Så såg hon också ut, då hon
med glittrande ögon vek undan från Stellan, när
han skämtsamt ville ta fatt i henne.
Nu satte hon på sig förklädet. Så neg hon för
Angela, som förbluffad satt och betraktade henne,
Hon lade huvudet på sned.
— Ja, fröken säger ingenting då? kom det med
låg röst,
Och hon var ute ur rummet, innan Angela hunnit
svara,
Med tafatta händer tog Angela på de sträva bom-
ullslakanen. Hon var så förvirrad av Frideborgs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
