Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Så lade han sin arm i hennes och nästan ledde
henine in i skogen. Men alltjämt var hon tyst.
— Du tvivlar väl inte på att jag älskar dig?
viskade han i hennes öra.
Han brukade inte göra sådana kärleksförklaringar.
Det bjöd honom emot, därför att det alltid var hon
som gav och han som tog. Han hade upphört att
kämpa emot de känslor han hyste för sin syster.
I själva verket hade han ju aldrig kämpat emot
någonting, men det visste han ju inte. Förhållandet
plågade honom alltjämt, och ibland hade han stun-
der fyllda av ett slags själviska samvetskval, men
de kommo mera sällan nu och slogo icke ikull
honom.
Nu hände något, alldeles strax efter det att han
viskat de där orden till Stanny hände det. Han
ryckte plötsligt till, emedan han fått syn på Fride-
borg som gick och plockade blåbär i en korg alldeles
på sidan av stigen, där han och Stanny promenerade.
Hastigt drog han sin arm ur Stannys och önskade
häftigt att Fridebörg ej skulle lägga märke till
honom.
Men just då hade hön hört deras steg. Hon tittade
upp, nyfiken att få veta vem som kom, och såg
Bernard och Stanny.
Hon gav till ett litet rop. Med trippande gång
och gungande höfter kom hon ut på stigen och
ställde sig framför dem. Korgen, halvfylld av blå-
bär, höll hon upp som om hon velat visa dem, hur
flitig hon varit, Bernard hade inte träffat henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
