Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
— Titta, sade Tord plötsligt och grep tag i
Petras arm, Där ligger det gamla ödeshemmanet.
Jag hade glömt att det fanns kvar,
Också Petra stannade, Det grå förfallna huset
med sin utslagna fönsterruta låg där i solskenet.
Svängeln reste sig över brunnen, men trähinken
bredvid var multnad, övervuxen med grön och
svart mossa.
Det var så tyst, så underligt stilla här, som
om man kommit till ett annat land — kanske till
gränslandet mellan livet och döden och förmult-
nandet. Solskenet flöt i en bred blank flod runt
det ruttna staketet. Man måste vada över denna
overkliga flod för att komma in på gården, och
när man väl var där, frös man som om alla skogens
skuggor mumlande samlats på denna övergivna
plats.
Petra hade blivit blek. Hon kände det som om
hon varit här förr, ehuru hon aldrig hade gått
förbi huset. Det var som om étt minne varit för-
knippat med det. Men hon hade ju icke något
minne av detta ödeshemman. Hon visste ju inte
att här hade Hans en gång kommit med sin bössa
beredd att taga sitt liv och att här hade han
firat sitt skogsbröllop med den vackra Dora
Macson.
Tord sköt redan upp den bristfälliga dörren,
Då måste Petra stiga över tröskeln tillsammans
med honom.
— Jag tycker om sådana här övergivna ställen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
