Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21.8
låtsades att han var med en sjuk människa som
han ville bispringa.
— Tyst, du olyckliga, viskade han i hemlighet,
vit i ansiktet av förskräckelse.
Och alltjämt med handen över denna svällande
och våta mun, som sände elektriska stötar genom
hans kropp satte han med sin andra hand nyckeln
i tamburdörren och lät den fara upp för en stöt av
hans bastanta känga.
De tumlade båda två in i den trånga mörka tam-
buren, där det var en lukt av kaffe, ty Josef lagade
själv sin frukost hemma på ett spritkök. Frideborg
hade hastigt slutat att skratta. Predikanten som inte
hade ljus i tamburen tände i sitt lilla arbetsrum.
— Stig på då, sade han på en gång barskt och
hjärtegott, som om han inte alls tvingat henne att
gå med upp, utan snarare motsatt sig detta, men
givit efter för hennes behov av hjälp och sin egen
människokärlek.
Hon stod en smula vacklande på tröskeln och
blinkade mot ljuset. Här var kallt, och hon drog
upp sin pälskrage. Josef var sparsam med ved och
lyse. Han var det mera av instinkt än därför att
han var tvungen. Hans smala ottoman med ett par
flottiga kuddar såg inte vidare inbjudande ut. En
liten vit Thorvaldsensk Kristus sträckte välkom-
nande fram ett par trötta armar. Uppe på väggen
grät samme milde Kristus med törnekrona på sitt
huvud omramad av en svart trälist.
Frideborg gick fram till tavlan på väggen. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
