Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
— Men du kommer inte att få ett öre av oss,
skrek Lilian till.
— Då får jag försöka reda mig på egen hand,
suckade Stellan. Det ha ju pappa och mamma alltid
tutat mig i öronen att en bra karl skall göra.
Predikanten gav honom en sorgsen blick. Den där
unge mannen hade uppenbarligen lyckats gå honom
själv, Josef, långt i förväg. Det var han som nu hade
att vänta den betydande hemgiften av herr löjtnan-
ten. Ack! Ack! Det var beklämmande att se hur
beräknande redan de helt unga hade blivit i denna
onda tid.
Han satt tyst och betraktade tankfullt de två för-
bittrade ansiktena framför sig. Också han frågade
sig, vem denna Frideborg egentligen var. Redan
hade hon sått split mellan mor och son. Lilian såg
inte ut som om hon skulle kunna komma över detta.
Och också Josef hade fallit för hennes skönhet och
hade nu gjort sig löjlig genom att tillkännagiva sitt
tillämnade giftermål, medan han utan att veta det
redan var slagen ur brädet av Stellan.
Vem var hon? En flicka i röd hatt som med
gungande höfter vandrade gatorna fram i skym-
ningen. Hon hörde förmodligen inte riktigt hit.
Hon var nog en främling, I hennes ådror flöt säkert
ett främmande blod. Därför voro hennes ögon så
svarta, hennes mun så brinnande, hennes hy så elfen-
bensvit. Själva hennes höfter hade en främmande
ras” gungande rytm. En spanjorska. Kanske en
zigenerska, Måhända också en av det förvillade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
