Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
Det var hans bröllopsnatt. Utan en blick på Fride-
borg, som såg en smula förvånad ut, rullade han
över i sin säng.
— Nu skall du sova, sade han dåsigt. Jag sover
redan.
Då lade sig Frideborg under täcket och såg tank-
fullt upp i taket. Ja, Stellan somnade strax. Han
var skär och vit om kinderna. Han somnade lätt
och trevligt som ett barn bredvid sin barnbrud.
Frideborgs ögon blevo fulla av list. Hon petade
föraktfullt till sin brudgum.
— Pu, sade hon och log.
Så smög hon sig upp, svepte om sig sin penjoar
och öppnade försiktigt dörren. Korridorens mörker
och fuktiga kyla sköljde över henne. Hon tvekade
inte mellan dörrarna. Hon öppnade Bernards dörr.
Han var ensam nu, sedan Stellan och Gusten flyttat
in till sina brudar.
Han stod ännu vid fönstret, smärt och spenslig
i sin välsittande frack, När han hörde dörren gå
upp, vände han sig hastigt om med cigarretten
lyftad i handen. Det steg upp en lätt blå rök från
den, som om han i åkallan svängt ett rökelsekar,
— Nej, se bruden! sade han bara, när Frideborg
steg in.
Ja, det var den ena av de båda brudarna, det var
bruden Frideborg, bruden utan släp och slöja, med
ett förstulet leende kring de röda läpparna.
— Är du tokig? fortsatte han ett grand ängsligt.
Hon lyfte handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
