Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
broderad vit sidenschal att svepa om sig med. Den
var alltför dyrbar för att kunna användas annat
än vid festliga tillfällen, och sådana skulle väl nu
inte återkomma. Och väl var det, tänkte Angela.
Känslan att vara främmande för de andra hade inte
övergivit henne, Och ändå hade alla, utom kanske
Lilian, varit så vänliga mot henne.
— Det blir skönt att komma hem till Eka igen,
viskade hon till Petra.
Petra tryckte hennes hand under fällen.
— Ja, sade hon bara.
Men Angela förstod att också Petra tyckte det.
När de foro upp till trappan, förvånade de sig
över att det lyste i fönstren både till salen och
salongen. Hade de glömt släcka, när de gått hem-
ifrån?
De stego ur släden och kommo in i salen lastade
med sina paket. I salen fanns ingen. De hade sagt
åt jungfrurna att gå och lägga sig och ej vänta
på dem. De stodo ett ögonblick stilla och hörde
släden med gnisslande medar fara bort igen. De
gingo igenom den tomma ljusa salen.
På tröskeln till salongen stannade de. Angela
tappade sina paket. Den vita schalen föll ut och
vecklade svagt frasande upp sig för hennes fötter.
I soffan med griparna sutto två gestalter hop-
krupna intill varandra och betraktade dem med
svarta rädda ögon. Det var som om två mörka
nattens fåglar flugit in genom fönstret och slagit
sig ned hos dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
