Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
— Ja, nog har då jag försett mig, sade Fride-
borg plötsligt upplivad. Det var verkligen rart.
Petra och Angela som ännu inte yttrat ett ord,
tagna av överraskningen, lade hastigt ifrån sig
sina paket.
— Ja, välkomna då, viskade Petra upphetsad.
Kom och sitt här, flickor, så få vi prata.
Frideborg frasade i den vita schalen över golvet.
Hon var tjock av havandeskapet och höll över-
kroppen tillbakalutad.
De satte sig kring det lilla vita salongsbordet,
Petra såg från den ena till den andra. Hade de
reda på att de nu alla voro nära släktingar? I den
stunden föreföll det Petra, som om Laura Löwen-
ströms dagbok varit en uppdiktad saga. Hon
kände alls ingen släktskap med Agda och Fride-
borg. Frideborg föreföll henne rent av möot-
bjudande.
— Ha ni reda på ...? började hon tvekande:
— Naturligtvis... sade Frideborg viktigt;
Manima Rosita och syster Lotty i Berlin ha be-
rättat hela den underbara historien för oss. Men
nu ha vi allt ändå rymt hit till gamla Eka.
— Ha ni rymt?
Petra svalde ett par gånger. Angela satt tyst.
Hon betraktade Agda och kände ett starkt med-
lidande stiga upp inom sig. Sakta flyttade hon
sig närmare Agda och lade armen om hennes liv.
Då började Agda gråta. Hon slog händerna för
ansiktet. Hon såg hjälplös ut, som ett övergivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
