Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
sysslor. Hon såg sig själv i sitt älskade pryd-
liga och rena kök: en liten gumma, sträng och alltid
muttrande över Johans tokerier, men själv med en
blåduvas vinge på bröstet, som gärna ville lyfta
sig och flyga iväg med henne lika högt som Johans
fantasier buro honom.
Och Sara hade lutat huvudet mot den hårda
bänken och tyckt att hon satt i Johans berså. Fjä-
rilar darrade med guldstoft på vingarna framför
henne. Solstrålarna silade in och förde med sig de
gröna lövens fladdrande skuggor. De lekte på
hennes ansikte och på hennes händer, och ändå
kunde hon aldrig fånga dem, Det var en stilla ro
i den där bersån, som var gyllene av solskenet och
genomskinligt grön av lövverket, en ro som Sara
aldrig förr eller senare upplevat. Hon mindes med
en liten skyldig känsla av sin egen dumhet att hon
ofta begagnat det runda stenbordet inne i bersån
till att skala potatis på eller rensa en fisk. Det
hade varit så skönt att sitta där, men den döda
fisken och potatisskalen hade vanhelgat stället.
Och medan tåget rullade framåt hade Sara i hju-
lens dunkande hört den lilla hundens ivriga och
vänliga gläfs, och i lokomotivets skrik ljödo pape-
gojans och kanariefåglarnas röster. Hon hade haft
lyckliga timmar på tåget, gamla Sara. Och hon
hade varit mycket nära Johan von Pahlen.
— Du stora barn, hade hon mumlat och inte
märkt att de andra passagerarna sett på varandra
och smålett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
