Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
Han tänkte på hur han och Petra en gång, för
så länge sedan tycktes det honom nu, haft sällskap
till staden. Hans ögon mörknade plötsligt, när
han mindes deras natt på hotellet. Den gången
kunde hon blivit hans. Varför hade han låtit henne
undslippa? Och sedan hade hon givit sig åt den
där unge Ehrencreutz,
Arrendatorn svängde med piskan, men han snud-
dade knappast vid hästens breda länder. Han kunde
aldrig slå djur, inte ens när de egentligen kanske
skulle behövt en liten uppryckning.
Kanske i ett dumt begär att retas med honom
ryckte Frideborg då piskan ur hans hand och gav
hästen ett svidande rapp så att den, ovan vid en
sådan behandling, var nära att stegra sig.
— Vi komma inte i tid till stationen med den
här lunken, sade Frideborg fnittrande.
Arrendatorn grep henne om armarna. En sekund
stirrade han ond in i Frideborgs bruna ögon. De
hade en opålitlig flackande glans. Han vred piskan
ur hennes hand.
— Ni får inte slå min häst, sade han strängt.
— Det är väl ändå fröken von Pahlens häst,
värjde sig Frideborg en smula förskräckt, men
hon ryste av välbehag då hon kände hans starka
grepp om hennes arm,
— Petra, och han sade Petra, tycker inte heller
om att man misshandlar djuren,
De betraktade åter varandra — två främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
