Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
människor som kommit så tätt intill varandra i en
släde.
— Släpp mig, sade Frideborg lamt. Tänk på
att jag skall till lasarettet.
Då släppte han henne lika häftigt som han fattat
tag i henne.
När Frideborg en stund senare fick se stations:
inspektorn göra en stram honnör för arrendatorn,
steg han i hennes aktning.
Men kanske det var mig han hälsade så där höv-
ligt på, tänkte Frideborg strax därefter.
Nu sutto de på tåget. Frideborg vantrivdes i
tredjeklasskupén. Hon vände sig bort från åsynen
av de enkla passagerarna och tittade missmodigt
ut genom fönstret. Men inte heller trakten för-
mådde göra henne till freds. Så dystert här var:
bara snö och stora skogar. I ett sådant land måste
man ju försmäkta. Hon såg åter underfundigt på
arrendatorn, men han satt med nedslagna ögon.
Vad kunde han nu tänka på? Fan såg ledsen ut,
som om något tryckte honom. Men Frideborg
grubblade sällan över vad som rörde sig i andra
människors inre. Hon var snart sysselsatt med att
undra över hur doktorn kunde se ut — om han
skulle behandla henne artigt och beundra henne.
För sköterskor var hon rädd. De flesta kvinnor
voro elaka och högfärdiga, det var Frideborgs er-
farenhet.
— En sådan ynklig liten stad, sade Frideborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
